Du är min mamma och jag är för Dig en flicka ♥

 
 
 
 
Måndag, idag måste jag träffa Dig. Har tänkt , har drömt om Dig så mycket den sista tiden. Jag bara måste komma iväg. Vaknar tidigt , nattens sömn har varit orolig.
Mamma, jag blir alltid orolig, rädd och "liten" när jag ska till Dig. Hinner tänka många gånger under morgonen att jag tar besöket en annan dag, fixar inte det idag. Förlåt mamma.
Men jag trotsar min ångest, jag sväljer min rädsla. Min längtan är starkare , jag behöver få träffa Dig.
Tar på mig ett fint halsband, som är stort och tydligt, ett halsband som jag VET att Du kommer se, det är flera fina hjärtan med pärlor i. Du kommer tycka om det, jag vet det.
Tvekar inte sekund på vilken parfym jag ska ta idag,
 
 
Daisy
Marc Jacobs
Dina ögon ser det som är vackert , som gör dig glad , som hjärtan.
Dofter av rent och gott väcker upp Dig och Du håller kvar mig när vi kramats, Du vill dofta på mitt hår och på min nacke. Så säger Du , - Oh, vad du luktar gott flicka.
 
Ja, för så är det. Jag är en flicka för Dig, inte din dotter.
Men ibland,  stannar tiden och jag ser att dina ögon blir klarare,
Du tittar intensivt på mig och för stunden, sekunden, vet Du vem jag är.
Lika fort som ögonblicket kommer mamma, lika fort är det borta.
Vill bara skrika ibland, hallå mamma, det är JAG, din DOTTER.  
Men jag spelar istället den där snälla flickan, som lyssnar och låtsas  att jag förstår precis vad Du pratar om, ord som inte finns, ljud som stötvis dyker upp, inget är sammanhängande .
Min väg till Dig på bussen är en stund full av tankar och oro,
men också av förhoppningar att det är en "bra" dag idag.
Framme vid grindarna, koden måste slås in, vilken kod var det nu igen?
Tanken flyger i mitt huvud, jag är nog också på väg in i glömskans värld.
Men jag vet, i stress försvinner minnet, och nu är jag stressad. Kollar grinden extra mycket, så viktigt att ingen kan komma utanför, för Ni hittar ju inte hem!
Framme vid din dörr, pulsen är hög.
Tar några djupa andetag och sen blir jag helt lugn när jag öppnar dörren och ser Dig sitta på sängen.
Du pratar i telefon, (tror du), du pratar med din mamma. Din röst är arg och du pratar osammanhängande. Så ser Du mig och slutar direkt, ler och säger ett försiktigt Hej.
Där börjar våran timme tillsammans , för det är ungefär så länge du orkar ha besök.
Jag når Dig några gånger genom lek och kel med din Nalle och Kattunge.
Vi pratar om hur mysigt det är att krama dom.
Du säger: Katten får följa med mig överallt, så klappar du den medans jag har den i min famn.
Jag vill gråta ,,,,men ler och klappar  Dig lite på handen.

Plockar fram lussekatterna jag har med mig, personalen kommer in med kaffe åt oss.
Mamma du blir så glad jämt när vi ska fika. Så tacksam för kakor och bullar.
Mumsar och blir under tiden ganska tyst, full fokus på fikat.
Så blir det dax för mig att säga hej då,
Du visar ganska tydligt när det är dax för mig att gå.
Du faller in i dina egna samtal, blir svår att nå och dina ögon blir oroliga. 
Du plockar med servetten, viker den minst 10 gånger om och om igen.
Ljud kommer stötvis och du ser på mig med en blick som är : VEM ÄR DU? VAD GÖR DU HÄR?
Jag frågar om Du vill följa mig till dörren. Du funderar en stund och säger sedan JA.
Tillsammans går vi i den långa korridoren, jag tar din hand och Du låter mig hålla den.
Vid dörren ut från avdelningen stannar vi upp, jag tittar på Dig och böjer mig fram och ger Dig en kram
Hej då mamma, vi ses snart igen säger jag !
Du håller kvar mig och säger: Vad snäll Du var flicka som hälsade på mig en stund. Tack snälla .
Svarar henne med en strykning på hennes magra arm:
Tack själv mamma för stunden, Du är också snäll.
DÅ möter jag den där blicken som är klar och närvarande, dina ögon fylls med tårar.
DU håller kvar min arm och säger lite tyst:
Vi ska inte gråta, vi ska inte gråta.
Känns som hela mitt hjärta vrids sönder och jag vill gråta . 
Precis när jag ska säga: Man får gråta mamma, säger hon
Hej då!!
Blicken är borta och hon vinkar som ett litet barn som vinkar hej då till sin mamma.
Ivrigt med båda händerna.
 
Ögonblick, livet är små ögonblick.
 
Min mamma lever i ........ små ögonblick,
allt är nytt för varje dag,
allt gammalt är nästan borta.
Och jag är en snäll flicka som varit och hälsat på.
 
 
♥ kram Jaja ♥
 
 
 
 
#1 - - mickis:

Verkligen fint starkt & kärleksfullt beskrivet om ditt möte med mamma <3

Även om det bara är en kort stund som hon förstår, så får man gripa tag om den stunden...

Vill passapå att önska dig en god fortsättning!
Kram

Svar:
Jajas Blogg

#2 - - Vesna :

Så fint, det här känner jag igen mig i.
Styrkekram!

Svar: Kram till dig också Vesna ♥ Jag vet att Du känner igen dig. Ibland känns det så skönt när man läser att någon annan går igen det man själv går igenom.... att man inte är ensam, det finns nån som verkligen förstår hur det är att leva med en mamma som inte längre finns,,,men ändå finns. Massor med kramar till Dig♥
Jajas Blogg

#3 - - Anonym:

Så Fint Skrivet...!!!
Kram/Anna-Karin...inte särskilt Märkvärdig...:)

Svar: Från mitt hjärta ♥ om min lilla mamma.
Jajas Blogg