Mina tankar, mitt liv

Jag tror jag har skrivit om första raderna i detta inlägg minst 5 gånger nu.

Det liksom faller inte på plats, orden bara rusar fram i hjärnan och vill ut.

Dom liksom knuffar varandra, slåss för livet för att få komma ut och ner på pappret.

 

Så är det i mitt huvud. Men sen ska JAG få orden i rätt ordning, på rätt plats, rätt stavat och rätt formulerat.

Och då tar energin slut för en stund. 

 

Den sista veckan har allt blivit värre och värre i mitt huvud, mitt minne funkar inte alls.

 

På apoteket ville dom ha mitt mobilnummer så dom kunde sms när min medicin var klar. 

Glöm de....gick inte att komma på alls vad jag hade för nr. Fick gå in och kolla på mobilen!

 

Jag har INGEN koll på siffror. Så då kan NI tänka er vad som sker... i denna värld som är bombaderat med KODER , till ALLT.

 

Hur många gånger har jag fått ursäkta mig i affären, oj..förlåt. NU fick jag hjärnsläpp igen och så lite skratt på det. Fast inne i mig vill jag bara skrika, gråta , rusa ut och lämna allt.

 

Jag skulle in på mitt konto på banken, tog dosan och slog koden som jag gjort såååå många gånger,  NOLL.... helt NOLLSTÄLLD. 

Tittade på dosan, tänkte känslan ,,hur är det jag slår nu...??? NEJ. Fanns inte där, siffrorna såg bara främmande ut.

Började slå en kod...den är det nog.

NEJ

Maken bad mig att vänta ett tag, göra nått annat. Det kommer nog snart.

Väntade.....

Gjorde nått annat.... (fast inne i mig skrek HJÄRNAN...men va faaaaaan, hur svårt kan de va)

NU..nu vet jag.

Fram till datorn, dosan...slår koden... NEJ

Har förstås lyckats vara så duktig att inte skrivit upp koden någonstans , fast de kanske jag har, men det har jag glömt vart i så fall.

OK... nu har jag bara en chans kvar.... sen stängs kontot och jag kommer inte in.

DÅ såklart .... bryter jag samman.

Till slut går jag ut....går och går och fryser och gömmer mig i luvan och gråter i mörkret och förbannar mig själv. Så kommer tankarna....ok... mamma har alzheimers.... och nu är JAG på väg in i denna sjukdom också... 51 år gammal. NEJJJJJJ.

Börjar tänka och känner bara mer och mer..... dom sista månaderna har varit hemska..glömmer och är såååå trött. Jag har nog fått Alzheimers.

 

Väl hemma igen ,,,kryper ner i sängen och bara vill vara ifred. Somnar nog en stund. Så vaknar jag..... flyger ur sängen...flyttar på maken som sitter vid datorn ,,,fram med bankdosan och så slår jag in KODEN. 

DET VAR RÄTT!!

 

Min KOD är given nu.... jag måste släppa den oron . Allt ordnar sig ändå...även om jag inte fixar koderna just nu. Allt kommer att falla på plats,,,när jag sakta men säkert finner ro och ork och lugn.

 

Jag avslutar med att säga:  JAG kom ivarje fall ihåg min voffes födelsedag !!! DEN ÄR IDAG:

GRATTIS ÄLSKADE NICKO..... 13 år