Mina tankar, mitt liv

Så känner jag idag….ljuset försöker tränga ner, ner till botten på min ryggsäck. Där jag gömt mig, försökt att skydda mig från världen och allt vad den bjuder på just nu.

Jag bär just nu på ganska många ryggsäckar.  En del har jag delat med Er, men inte alla (allt kan man inte blotta)

Något som vi alla måste tänka på,  alla bär på ryggsäckar som är mer eller mindre fyllda med saker som tynger.

Vi måste vara försikta med att döma, vi måste inte tycka/ha en åsikt om allt.  Vi måste inte heller förklara eller försöka få förklarat.

Jag försöker verkligen tänka på det, när jag möter människor.  Oftast är det faktiskt så att det räcker med att lyssna.

Just nu har jag SJÄLV blivit den som bara vill krypa ihop,  gömma mig och verkligen få släppa på allt, sorgen, smärtan, förtvivlan och maktlösheten. För jag kan INTE göra något åt det som sker eller som har skett.

JAG har nog aldrig känt mig så ensam som jag gör nu. Aldrig.

JAG har aldrig tappat intresse för ALLT.  Men NU….

… jag orkar inte ta ett beslut,  hänga med i en diskussion ,  ha en åsikt, jag orkar inte LYSSNA  för länge på någon   ( kommer på mig själv att jag vet INTE vad vi pratar om)  Jag ORKAR   inte.

Det kanske är så, ibland MÅSTE man hamna där,  längst ner i ryggsäcken. För att kunna SE , SLÄPPA TAGET och få KRAFT tillbaka.

Igår sov jag nästan hela dagen, sov sov sov och åt lite, sov sov sov.

Idag kom solens strålar ner till mig……. Där nere på botten, i min ryggsäck.

Jag tror jag känner KRAFT, jag tror att jag sakta men säkert kommer att ta mig upp från botten.  Men utan MÅSTEN , utan KRAV och utan PRESS. NU ska jag försöka bli hel igen.

Tack kära solstråle för hoppet du ger mig idag…..