Alzheimers en anhörigsjukdom.....
Jag trodde aldrig det skulle bli så här hemskt. Kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig det som sker just nu hos min mamma.
Hon finns , men ändå inte. Når henne inte längre , är nästan lite rädd för henne. Finns så mycket ilska och aggressivitet hos henne , förstår att detta tar all kraft.
Förut kunde jag nå henne genom små gåvor, godis, BLOMMOR , då stannade hon upp och kunde sätta sig ner och vara med mig en stund. Hon kunde t o m ta min hand, och jag fick krama henne.
NU kan jag inte änns gå till henne. Hon klarar inte besök och hon känner inte igen mig längre .
Sakta sakta håller livet på att ta slut för henne, alzheimers och hennes cancer äter upp henne.
Och här sitter jag i min soffa hemma och kan inget göra😢 .
Jag kan inte änns hålla hennes hand. 😔
Det finns inte ord för denna grymma sjukdom, men det skrämmer mig att den ökar och det kommer bli tufft om inte vården höjer tempot för fler demensboende i Sverige .
På mammas boende är dom 10 på mammas våning , och 11 på övervåningen. Personal avlöser varandra under dagen. 2 på varje avdelning. Från 20.30 är det 1 nattpersonal fram till 07.00!
Jag orkar inte längre änns tänka på hur det är, hur dom hinner, hur dom orkar. Jag vet att dom gör sitt bästa,,, men jag vet att dom inte räcker till 😢.
Mår illa när jag skriver det här, tårarna faller och jag får smått panik. Lilla mamma, jag saknar dig ,,,,, jag sörjer dig redan, för jag har misst dig fast du finns.😔
Hur sjukt är inte det!
Idag är jag inte stark😔
Kram jaja❤️
Hon finns , men ändå inte. Når henne inte längre , är nästan lite rädd för henne. Finns så mycket ilska och aggressivitet hos henne , förstår att detta tar all kraft.
Förut kunde jag nå henne genom små gåvor, godis, BLOMMOR , då stannade hon upp och kunde sätta sig ner och vara med mig en stund. Hon kunde t o m ta min hand, och jag fick krama henne.
NU kan jag inte änns gå till henne. Hon klarar inte besök och hon känner inte igen mig längre .
Sakta sakta håller livet på att ta slut för henne, alzheimers och hennes cancer äter upp henne.
Och här sitter jag i min soffa hemma och kan inget göra😢 .
Jag kan inte änns hålla hennes hand. 😔
Det finns inte ord för denna grymma sjukdom, men det skrämmer mig att den ökar och det kommer bli tufft om inte vården höjer tempot för fler demensboende i Sverige .
På mammas boende är dom 10 på mammas våning , och 11 på övervåningen. Personal avlöser varandra under dagen. 2 på varje avdelning. Från 20.30 är det 1 nattpersonal fram till 07.00!
Jag orkar inte längre änns tänka på hur det är, hur dom hinner, hur dom orkar. Jag vet att dom gör sitt bästa,,, men jag vet att dom inte räcker till 😢.
Mår illa när jag skriver det här, tårarna faller och jag får smått panik. Lilla mamma, jag saknar dig ,,,,, jag sörjer dig redan, för jag har misst dig fast du finns.😔
Hur sjukt är inte det!
Idag är jag inte stark😔
Kram jaja❤️
skriven
Det är så ledsamt när en nära anhörig försvinner in i sjukdomen på det sätt som du beskriver. Min mamma har också en demensdiagnos, men är inte så dålig än. Men det är inte som förr längre... Det är även flera syskon till min pappa som har dött i demenssjukdomar, så jag vet vad det innebär.
Kram
Elisabet