Att kasta sig ut...

..... och våga falla , att våga öppna sig.
Jag har alltid varit öppen, tycker om att prata om allt.
Vågar nog prata om allt.
Men såklart kanske jag inte berättar allt om mig själv.
Så är vi nog alla, man bjuder inte på hela konceptet .
Fast jag tror nog att många tycker jag är väldigt öppen, kanske för öppen.
 
Men var går gränsen? 
Vad gör att man väljer att just NU kan jag öppna lite till på dörren till mitt inre.
Hur vet man att detta är rätt person, rätt forum o s v.
Jag går på magkänslan.
 
Fast nu till saken....
 
..... jag har märkt en sak den sista tiden.
Ju mer man är själv,  (det kan gå en hel dag utan att jag pratar med någon)
Ju mer ensamhet man har,
ju tyngre och trögare blir dörren , dörren till att öppna sig.
Ju mer tappar man självkänslan.
 
 
Märker hur jag undviker att möta människor , märker hur jag försöker göra mig osyndlig och  blir tyst.
 
Så bestämmer jag mig, nä, NU räcker det. Det här är ju inte jag.
Tar kraft och kommer iväg med bussen,  till den varma poolen ( health care).
Möter flera i omklädningsrummet, men ingen möter min blick.
Kommer i poolen, där är det minst 10 st som tränar sina program eller joggar sakta i rännan.
Jag letar efter ögon, ögonkontakt.
Men de flesta tittar bort, ser mig inte.
I rännan får jag äntligen kontakt, fast de blir ett HEJ eller en nick, sen va det över.
 
Så nu sitter jag här, evigt tacksam för att jag mötte en vän vid busshållplatsen hem, hon såg mig :)
(dock fullt på bussen så vi kunde inte sitta tillsammans) =(
 
Snart kommer min älskade make hem. Efter en lång dag i Stockholm (åkte 06.00 idag) , massor med möten, massor med samtal , massor med folk på tåget.
Tror NI han är så där jätte pratsugen.  =/
Nä, MEN han lyssnar, han pratar och han ser mig.
Han kramar och han pussar, han tröstar och han finns där ,han är helt underbar.
Tack gode gud för att Du lät våra vägar mötas.
 
Jag jobbar verkligen med att komma på benen igen, 
jag kämpar med många saker
jag längtar att finna mig själv igen.
 
 
 
Kram
Jaja
 
 
 
 

 
 
 
 
 
#1 - - mickis:

Jadu sådär känns det allt ibland att man nästan är osynlig & helt ensam... MEN det är man ju inte.. visst har väl även du ngn ngr som du skulle kunna ringa till & fråga om ni ska fika, ta en promenad eller liknande... men när man är låg så är det svårt att ta sig till det där att fråga...

Stor kram <3

Svar:
Jajas Blogg