Bilderna får tala.............

Längtan efter din kalla nos är så stark ibland.
Längtan efter dina tassar som hörs i parketten.
Längtan efter Dig finner inga gränser ibland.
 
 
När mörkret vill ta över, när sorgen nästan kväver Dig.
Tänd ljuset i din lykta och Du kommer känna trygghet och lugn,
så gör jag när jag vill vila själen en stund.
 
Till sist vill jag säga.
Störst av allt är KÄRLEKEN ♥
Den fyller oss med så mycket tröst och glädje
Jag vore inget om jag inte fick GE och TA emot kärlek
 
Kärlek till Alla 
♥♥♥
Jaja
 
 

Snart 5 månader sedan........

 
 
 
 
 
 
Vänner, jag har så mycket i mig som behöver bearbetas,
jag har så mycket tankar som jag inte änns kan få ut i ord.
Känslor som jag vill gömma,
känslor som jag vill SKRIKA ut, men det hörs inte,
känslor känslor känslor.
Sorg är så OLIKA för oss.
Sorg är så mycket LIV.
För det är ju det som sker, man börjar bearbeta LIVET
som varit  och livet som Nu kommer att bli... utan personen.
 
Jag har fått hjälp, vården har verkligen stöttat mig.
Det är tack vare kuratorn på Akuten som jag har börjat gå vidare i sorgen.
Jag satt fast i DAGEN då pappa dog framför mig,
under tiden då jag försökte , försökte hålla honom vid liv.
Men det gick inte, ingen hade klarat det,
ambulansmännen kämpade också, men det gick inte.
 
 
Jag har efter hand fått veta att det är inte många som överlever ett hjärtstopp- MEN man ska såklart alltid börja HLR- För man vet ju inte vilken typ av hjärtproblem det är.
 
Nu tänker jag mycket på att JAG var hos pappa ♥ 
han behövde inte dö ensam.
 
Men jag har mycket oro och ångest i mig att det ska hända traumatiska saker där jag är.
Tycker inte om att vara i stora folksamlingar, rädd att någon ska ramla ihop.
Blir rädd om någon börjar hosta, tänker direkt att Nu har dom satt i halsen.
Jag är liksom i beredskapsläge för AKUT situation , fast JAG VILL FLY!!!
 
Vad blir kontentan av detta???
Jag går med alla känselsprön UTÅT
Jag spänner mig (min kropp)
Jag sover oroligt
Jag öppnar ett skov , lider ju av Menieres sjukdom 
Min Fibbro , blommar upp ännu mer.
 
JA,,, jag känner mig som en tickande bomb.
 
Men någonstans , så bara försöker jag ANDAS och vara i stormen.
 
En dag i taget
En förmiddag i taget
En morgon i taget
En timma i taget
En stund i taget
 
SÅ lever jag nu, här och precis nu
 
Och en sak är säkert, hade jag inte haft den bästa familjen i världen , då hade jag inte orkat.
 
♥♥♥
 
 
 
Visa fler inlägg