101 år sedan....

 
 
 

I tusentals finländska hem tänder man i dag två ljus i fönstret för att fira Finlands självständighet. 
Förra året firade vi 100år tillsammans med mamma som dagen innan varit så dålig att vi blev kallade till boendet för dom trodde att det inte alls var lång tid kvar. Men mamma hon öppnade ögonen på kvällen och ville komma upp. Nästa dag fikade vi och firade Finlands självständihetsdag 100 år. Såklart mamma ville vara med och göra det. 

 
Jag minns den här dagen veckan som den var igår, just nu starkare än någonsin kanske. Det smärtar i hela mig och jag vet inte hur mycket tårar som fallit idag. Men även en värme och glädje, att minnas denna tuffa vecka.
För då om någonsin var mamma så närvarande trots sin alzheimers och sin cancer, hon ville ha fysisk kontakt hela tiden, höll våra händer, klappade våra kinder och ville kramas mycket. 
När jag sedan kom till mamma sista kvällen innan hon somnade in, då visste jag direkt att NU lämnar hon oss snart. Varför? Jo, för jag kände att mamma redan hade lämnat oss, hon var inte där, trots att hon faktiskt satt i sin rullstol och tittade på mig med trötta ögon, men ändå tittade hon inte på mig, för hon var inte där. Hon sa inget, hon bara satt där.
När jag kramade henne fanns inget gensvar, när jag pratade med henne kom inga ljud (mamma svarade alltid med små  hmmmm:ande ljud), hon var redan påväg.
 
 
Den här bilden talar just dom orden: Mamma påväg. 
Det fanns en tid när hon alltid tog sin väska och lämnade rummet när jag kom, det fanns en tid då hon inte alls var intresserad av mig, då hon istället blev arg och skrek åt mig eller åt något i rummet som inte änns fanns där.
Men det sista året (2017) då möttes vi igen, hon såg mig, hon tyckte om mig, jag kunde till och med känna att hon gav kärlek och tröst till mig fast hon inte kunde prata, fast jag inte visste  om hon änns förstod att jag var hennes dotter. Men jag kände att hon var närvarande de stunder jag var där. 
 
Så den sista kvällen var så stark,
när jag öppnade hennes dörr,
när jag kände att mamma inte var kvar,
fast hon satt där.
När jag höll hennes hand kändes det inte längre som hennes.
Nästa dag:
 
Morgonen den 11/12 kl 06.30 somnade hon in. 
 
 
Sådan frid för henne♥
Sådan smärta för mig,
men ändå en lättnad
Nu är all smärta borta för henne, nu är all förvirring slut
Äntligen får pappa och mamma mötas 
 
Det är min tröst♥
 
♥Jaja 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Pia:

Min Vän ♥️♥️♥️ De kommer för alltid att finnas i vårt inre, alla dem i älskar 😘

Svar:
Jajas Blogg

Kommentera här: