Mörkret.... Solen....

 
Hur sant är det inte det Robert Broberg säger/sjunger i denna låt.
Texten orden är så befriande att höra.
Alla är rädda
Just att våga stanna kvar i rädslan 
Sen kommer det att gå över
Tids nog
 
 
TACK Robban för din glädje, sång och dina fantastiska texter♥
Du är saknad♥
 
Konstnär , berättare, komiker, sångare, underbar.
Se hela klippet♥
 
 
Kram vänner 
Va rädda om Er♥
Jaja
 

Tulpanerna väckte tankar i mig....

♥♥♥
Se så vackert de står,
starka och raka,
färgerna lyser upp och allt är så levande.
 
 
♥♥♥
Efter en vecka eller två
Har färgen bleknat och blomman torkat,
men faktiskt lika vacker tycker jag.
 
 
♥♥♥
 
Jag stannar i denna tanke, om just livets gång.
De är ju så med allt. Allt har ett slut.
Jag håller på att försöka känna mig trygg i det,
tro att det är lika vackert som när tulpanen vissnat ut.
♥♥♥
Foto: Min hand i mammas ♥
♥♥♥
Jag har förlorat någon varje år sedan 2014
Sanna 2014
Nicko 2015
Pappa 2016
Mamma 2017
♥♥♥
 
Det kanske är OK att vara rädd och ledsen
Jag kanske inte måste skynda mig att vara tillbaka i livet ,ur sorgen
Det är kanske OK att vara rädd, ledsen, vilsen, förvirrad, tom, arg fylld av ångest.
Det kanske är OK att inte riktigt veta vad man tror (fast jag jobbar i kyrkan)
Läser ur min bok som jag fått tips att köpa.
 
Respektera sorgens makt
Den kan påverka dig 
psykiskt, fysiskt och andligt
med stor kraft och när du minst anar det
var varsam med dig själv
 
♥♥♥
Jag läser om denna text flera gånger
Jag läser om varje årtal
Jag förstår
Det kommer ta ett tag att bli hel
Så är det bara
♥♥♥
JAG Tände ett ljus idag för MIG
 
 
♥♥♥
 
Jaja 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Allt stannar upp....

 
... där någonstans i himlen, paradiset, dit vi ska färdas när vi dör, 
... där vi ska mötas igen? Eller?
Oj så mycket tankar det blir när man blir i sorg. 
Jag är föräldralös, jag har ingen mamma eller pappa längre.
 
 
Har aldrig tänkt så mycket som nu,  på livet här på jorden, mitt LIV.
Min barndom, mina föräldrar, min bror, mitt liv, min familj, mina vänner.
Det är känslor som är både positiva och negativa. 
Frågor som jag inte kan ställa längre , frågor som jag försöker finna svaret på själv, inne i mig själv.
Mina minnen är allt jag har, mina känslor är bara mina.
 
Så kommer tvivlet, då blir jag rädd.
Finns det verkligen en himmel, kommer vi verkligen mötas igen?
Jag tänker kanske som ett barn i mina tankar, men jag tänker..... HUR SKA ALLA FÅ PLATS?
Och då, kommer den där jobbiga tanken:
Nä, det finns nog inget efter döden, det är liksom slut då.
OCH DÅ BLIR JAG RÄDD OCH LEDSEN
 
Ja, det här är något som vi inte tycker om att prata om,
jag märker att många gärna vill undvika.
Döden är inget man pratar om över en fika.
Jag är inte rädd för att prata om döden  eller saker som är känsliga.
 Jag är inte rädd för att säga eller fråga vad andra tycker och tänker.
 
 
 
Jag läser just nu min bok om mig själv, som min mamma fyllt i och skrivit om min barndom.
Allt står på finska så det är lite svårt ibland och både förstå och se vad hon skrivit.
Men jag fixar det bra genom hjälp ibland av översättningsprogram. 
I texterna kommer det fram att jag TIDIGT började fråga och vilja prata om saker.
Jag hade en stark vilja och ville ge allt av mig själv.
 
Mina berättelser och sagor delade jag gärna med mig av,
började tidigt med att berätta sagor för ALLA som ville höra. 
Det minns jag bäst om mig själv faktiskt.
Alla sagor var om en prinsessa och hennes liv (såklart var det mig själv jag pratade om)
Jag var noga med att det skulle vara rättvist. ALLT.
Blyg var jag inte och satt gärna i någons famn som var ledig.
(och frågade : Vill du höra en saga?)
 
 
Jag har kvar viljan att prata och lyssna,
(men jag hoppar inte upp i allas knän längre ,heheh.)
Men jag vill SE alla och jag vill GE av det jag kan ge.
Att Lyssna
Att hjälpa
Att ge en kram
Det är så mycket värt , det kan förändra en hel dag.
 
Men det finns ett problem hos mig, 
Jag har svårt att ta emot
Jag kritiserar mig själv ständigt
Jag är inte GLAD i mig själv
 
 
Vet inte hur jag riktigt ska jobba med den biten, men att tänka på det är väl ett steg.
Jag tänker dagligen på att jag måste lära mig att tycka om mig själv
att tro på mig själv , att ta hand om mig själv och lyssna till mina behov.
 
Fast allt detta kämpar vi ju med alla, eller hur?
Alla har sina stenar i ryggsäcken.
Jag har för många
Nån som vill hjälpa mig att bära,,, inte.
Nä, vem vill bära mina sorger och tunga tankar.
Det är BARA JAG som kan lösa det här.
Och det kommer, den dagen kommer när jag lastat ut några stenar och vägen blir lättare att gå.
Ibland ställer jag ner min ryggsäck och glömmer allt för en stund. 
SÅÅÅÅ ljuvligt.
Men sen måste verkligheten fortsätta , och då blir det extra tungt att ta på sig ryggsäcken igen.
Fast lite lättare blir den, för varje gång....
Jag funderar på att köpa mig en mindre ryggsäck... då blir det inte lika tungt.
Jobbar på det .... 
 
 
Ja, här kom det tankar som inte var färdigskrivna när jag satte mig här.
tankar som jag bollat med inne i mig .
Så mitt i allt får man ner det på 5 minuter på ett papper.
TACK KÄRA BLOGG FÖR ATT DU FINNS.
Nu blev min ryggsäck lite lättare känner jag.
Kram alla fina
Jaja 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg