Mina tankar, mitt liv

 

Har aldrig tänkt så mycket som nu,  på livet här på jorden, mitt LIV.

Min barndom, mina föräldrar, min bror, mitt liv, min familj, mina vänner.

Det är känslor som är både positiva och negativa. 

Frågor som jag inte kan ställa längre , frågor som jag försöker finna svaret på själv, inne i mig själv.

Mina minnen är allt jag har, mina känslor är bara mina.

 

Så kommer tvivlet, då blir jag rädd.

Finns det verkligen en himmel, kommer vi verkligen mötas igen?

Jag tänker kanske som ett barn i mina tankar, men jag tänker..... HUR SKA ALLA FÅ PLATS?

Och då, kommer den där jobbiga tanken:

Nä, det finns nog inget efter döden, det är liksom slut då.

OCH DÅ BLIR JAG RÄDD OCH LEDSEN

 

Ja, det här är något som vi inte tycker om att prata om,

jag märker att många gärna vill undvika.

Döden är inget man pratar om över en fika.

Jag är inte rädd för att prata om döden  eller saker som är känsliga.

 Jag är inte rädd för att säga eller fråga vad andra tycker och tänker.

 

 

Jag läser just nu min bok om mig själv, som min mamma fyllt i och skrivit om min barndom.

Allt står på finska så det är lite svårt ibland och både förstå och se vad hon skrivit.

Men jag fixar det bra genom hjälp ibland av översättningsprogram. 

I texterna kommer det fram att jag TIDIGT började fråga och vilja prata om saker.

Jag hade en stark vilja och ville ge allt av mig själv.

 

Mina berättelser och sagor delade jag gärna med mig av,

började tidigt med att berätta sagor för ALLA som ville höra. 

Det minns jag bäst om mig själv faktiskt.

Alla sagor var om en prinsessa och hennes liv (såklart var det mig själv jag pratade om)

Jag var noga med att det skulle vara rättvist. ALLT.

Blyg var jag inte och satt gärna i någons famn som var ledig.

(och frågade : Vill du höra en saga?)

 

Jag har kvar viljan att prata och lyssna,

(men jag hoppar inte upp i allas knän längre ,heheh.)

Men jag vill SE alla och jag vill GE av det jag kan ge.

Att Lyssna

Att hjälpa

Att ge en kram

Det är så mycket värt , det kan förändra en hel dag.

 

Men det finns ett problem hos mig, 

Jag har svårt att ta emot

Jag kritiserar mig själv ständigt

Jag är inte GLAD i mig själv

 

Vet inte hur jag riktigt ska jobba med den biten, men att tänka på det är väl ett steg.

Jag tänker dagligen på att jag måste lära mig att tycka om mig själv

att tro på mig själv , att ta hand om mig själv och lyssna till mina behov.

 

Fast allt detta kämpar vi ju med alla, eller hur?

Alla har sina stenar i ryggsäcken.

Jag har för många

Nån som vill hjälpa mig att bära,,, inte.

Nä, vem vill bära mina sorger och tunga tankar.

Det är BARA JAG som kan lösa det här.

Och det kommer, den dagen kommer när jag lastat ut några stenar och vägen blir lättare att gå.

Ibland ställer jag ner min ryggsäck och glömmer allt för en stund. 

SÅÅÅÅ ljuvligt.

Men sen måste verkligheten fortsätta , och då blir det extra tungt att ta på sig ryggsäcken igen.

Fast lite lättare blir den, för varje gång....

Jag funderar på att köpa mig en mindre ryggsäck... då blir det inte lika tungt.

Jobbar på det .... 

 

Ja, här kom det tankar som inte var färdigskrivna när jag satte mig här.

tankar som jag bollat med inne i mig .

Så mitt i allt får man ner det på 5 minuter på ett papper.

TACK KÄRA BLOGG FÖR ATT DU FINNS.

Nu blev min ryggsäck lite lättare känner jag.

Kram alla fina

♥

Jaja