Jag i klass 8B
(foto: min lärare i fotoframkallning , en pensionär som blev min vän)
 
Jag började blogga för många många år sedan.
Inte så konstigt alls, det BÄSTA jag visste i skolan var att skriva uppsats i svenska , då menar jag när man FRITT fick skriva en berättelse. Fast jag visste att den  RÖDA  pennan skulle synas överallt i min berättelse, så gillade jag verkligen att få berätta. 
Jag stavade fel, byggde meningar fel, jag glömde kommatecken, jag hade för mycket kommatecken, jag gjode MYCKET fel.  Fröken tyckte t o m att jag skrev för långa berättelser. Hon kunde ibland säga, DU skriver väldigt fint....ibörjan,,,, men du måste ju hålla den fina stilen hela vägen. 
Men jag brydde mig inte, för jag kunde skriva och berätta. 
Mina favoritämnen var Teckning, Hemkunskap, Träslöjd, Musik. Foto framkallning.
Ja, praktiska ämnen va liksom min grej. 
Min svenska lärare tyckte jag var till besvär, vet ni varför? Jo, för jag frågade så mycket. Ja man undrar ju,  om man inte förstår, ska man inte fråga då??
Svenskan tillbringade jag mycket tid längst ner i klassrummet i ett hörn, där fick jag lägga ordspel, kommer ni ihåg dom, när man lagt orden la man en mall över för att rätta. Jag lärde mig dom utantill, dom va så slitna så jag la på minnet vilka bitar som skulle ligga på sina ställen, (fotominne finns i min hjärna, hahah) Plus att efter flera år , då kan man dessa ord pussel. bläääääääääääää
Mmmm... så lär man sig INTE adjektiv, substantiv, pronomen och allt va det heter. För nu ska JAG erkänna för Er alla,, JAG KAN INTE DET.
Min fröken orkade inte lära mig.
Tror ni Engelskan gick bra för mig??  Såklart INTE, kan man inte skriva och förstå svenskan, då funkar det verkligen inte att förstå engelskan.
MEN, jag klarar mig, jag förstår engelska hur bra som helst. Jag läser engelska texter (inte böcker, men musik texter) Jag kan prata engelska rätt OK faktiskt. Men gör det inte om nån annan kan bättre.
Jag har inte behövt engelskan i min vardag, fast JO,, jag säger ofta I LOVE YOU till min man♥ hahahah
Vart vill jag komma med detta igentligen, jag vill väl berätta att jag är kanske inte den smartaste tjejen, läser sakta, svårt att ibland ta info genom text. Men om någon visar mig, förklarar med egna ord, då är jag med rätt fort.
Jag hade faktiskt 5:a i teckning , jag hade 4:a i Hemkunskap, trädslöjd och Musik.
MEN jag fick också höra,,,, det är inte dom ämnena som är viktiga. Dom viktiga leverade jag 1 eller 2 i. Så jag gladdes aldrig åt min 5:a och mina 4 or.
Så SORGLIGT.
I gymnasiet hade vi en svenska lärare som gav mig just det jag följer idag. 
Han sa till mig: Fortsätt skriv Jaana, för du har det i dig. Det gör inget att man stavar fel eller böjer tokigt eller vad som. För det är inte det viktigaste , det är din berättelse. Och DU kan berätta.
Av honom fick jag 5:or på mina uppsatser/berättelser, visst jag fick 2:a i betyg. 
Men jag brydde mig inte, jag visste att jag kunde ändå, på mitt sätt.
 
 
Det som är tufft idag, det är faktiskt allt man ska läsa på jobbet tex.
Eller när vi får papper som ska läsas och sen ska vi sätta oss strax efter för att i grupper diskutera det. Allt blockeras för mig, jag vet ju direkt att jag kommer inte hinna läsa allt, och sen ska jag ha en åsikt . Fattar ni, de låser sig direkt.
Ord ska vi inte tala om, alla dessa KONSTIGA ORD. Fast jag lär mig mer och mer att våga säga ; STOPP.... va tusan betyder detta.
Eller när man får ett nytt datasystem som vi alla ska gå heldagars kurser för att lära oss. 
Vilket fortfarande inte har gått för mig, jag har inte änns en inloggningskod,
jag behöver någon som visar mig praktiskt, men det har inte skett. =(
Så jag kan inte vårt system, jag kan inte boka in mina arbetsdagar, jag kan inte se när min chef har bokat Lönesamtal med mig. En arbetskamrat viskade det i mitt öra. 
DOM stunderna är tuffa, då blir jag den där lilla tjejen, som inte kan, ingen ide .
Tanken: VAD gör jag här finns också ibland.
 
Men en sak vet jag trots allt, jag kan SKRIVA och jag mår BRA av att skriva. Det är mitt sätt att bearbeta, dela och även tömma mig själv.
Bästa medicinen. ♥
 
FOTO och SKRIFT
Det är en bit av mig
 
♥♥♥
Nu delade jag något som jag kämpat med sen skolåldern.
 
♥♥♥
kram till alla
 
 
 
 
 
 
 
 

Skolan ställde inte upp för mig!!!

Allmänt Kommentera
Jag i klass 8B
(foto: min lärare i fotoframkallning , en pensionär som blev min vän)
 
Jag började blogga för många många år sedan.
Inte så konstigt alls, det BÄSTA jag visste i skolan var att skriva uppsats i svenska , då menar jag när man FRITT fick skriva en berättelse. Fast jag visste att den  RÖDA  pennan skulle synas överallt i min berättelse, så gillade jag verkligen att få berätta. 
Jag stavade fel, byggde meningar fel, jag glömde kommatecken, jag hade för mycket kommatecken, jag gjode MYCKET fel.  Fröken tyckte t o m att jag skrev för långa berättelser. Hon kunde ibland säga, DU skriver väldigt fint....ibörjan,,,, men du måste ju hålla den fina stilen hela vägen. 
Men jag brydde mig inte, för jag kunde skriva och berätta. 
Mina favoritämnen var Teckning, Hemkunskap, Träslöjd, Musik. Foto framkallning.
Ja, praktiska ämnen va liksom min grej. 
Min svenska lärare tyckte jag var till besvär, vet ni varför? Jo, för jag frågade så mycket. Ja man undrar ju,  om man inte förstår, ska man inte fråga då??
Svenskan tillbringade jag mycket tid längst ner i klassrummet i ett hörn, där fick jag lägga ordspel, kommer ni ihåg dom, när man lagt orden la man en mall över för att rätta. Jag lärde mig dom utantill, dom va så slitna så jag la på minnet vilka bitar som skulle ligga på sina ställen, (fotominne finns i min hjärna, hahah) Plus att efter flera år , då kan man dessa ord pussel. bläääääääääääää
Mmmm... så lär man sig INTE adjektiv, substantiv, pronomen och allt va det heter. För nu ska JAG erkänna för Er alla,, JAG KAN INTE DET.
Min fröken orkade inte lära mig.
Tror ni Engelskan gick bra för mig??  Såklart INTE, kan man inte skriva och förstå svenskan, då funkar det verkligen inte att förstå engelskan.
MEN, jag klarar mig, jag förstår engelska hur bra som helst. Jag läser engelska texter (inte böcker, men musik texter) Jag kan prata engelska rätt OK faktiskt. Men gör det inte om nån annan kan bättre.
Jag har inte behövt engelskan i min vardag, fast JO,, jag säger ofta I LOVE YOU till min man♥ hahahah
Vart vill jag komma med detta igentligen, jag vill väl berätta att jag är kanske inte den smartaste tjejen, läser sakta, svårt att ibland ta info genom text. Men om någon visar mig, förklarar med egna ord, då är jag med rätt fort.
Jag hade faktiskt 5:a i teckning , jag hade 4:a i Hemkunskap, trädslöjd och Musik.
MEN jag fick också höra,,,, det är inte dom ämnena som är viktiga. Dom viktiga leverade jag 1 eller 2 i. Så jag gladdes aldrig åt min 5:a och mina 4 or.
Så SORGLIGT.
I gymnasiet hade vi en svenska lärare som gav mig just det jag följer idag. 
Han sa till mig: Fortsätt skriv Jaana, för du har det i dig. Det gör inget att man stavar fel eller böjer tokigt eller vad som. För det är inte det viktigaste , det är din berättelse. Och DU kan berätta.
Av honom fick jag 5:or på mina uppsatser/berättelser, visst jag fick 2:a i betyg. 
Men jag brydde mig inte, jag visste att jag kunde ändå, på mitt sätt.
 
 
Det som är tufft idag, det är faktiskt allt man ska läsa på jobbet tex.
Eller när vi får papper som ska läsas och sen ska vi sätta oss strax efter för att i grupper diskutera det. Allt blockeras för mig, jag vet ju direkt att jag kommer inte hinna läsa allt, och sen ska jag ha en åsikt . Fattar ni, de låser sig direkt.
Ord ska vi inte tala om, alla dessa KONSTIGA ORD. Fast jag lär mig mer och mer att våga säga ; STOPP.... va tusan betyder detta.
Eller när man får ett nytt datasystem som vi alla ska gå heldagars kurser för att lära oss. 
Vilket fortfarande inte har gått för mig, jag har inte änns en inloggningskod,
jag behöver någon som visar mig praktiskt, men det har inte skett. =(
Så jag kan inte vårt system, jag kan inte boka in mina arbetsdagar, jag kan inte se när min chef har bokat Lönesamtal med mig. En arbetskamrat viskade det i mitt öra. 
DOM stunderna är tuffa, då blir jag den där lilla tjejen, som inte kan, ingen ide .
Tanken: VAD gör jag här finns också ibland.
 
Men en sak vet jag trots allt, jag kan SKRIVA och jag mår BRA av att skriva. Det är mitt sätt att bearbeta, dela och även tömma mig själv.
Bästa medicinen. ♥
 
FOTO och SKRIFT
Det är en bit av mig
 
♥♥♥
Nu delade jag något som jag kämpat med sen skolåldern.
 
♥♥♥
kram till alla
 
 
 
 
 
 
 
 

(null)

På fredag är det 2 år sedan min pappa dog. Vi trodde mamma skulle lämna oss eftersom hon var svårt sjuk av både alzheimers och cancer i bukspottkörteln . 
Så blev det pappa som föll ihop i mina armar. Jag kommer aldrig glömma den här dagen , jag kommer alltid minnas vissa saker som hände då. Jag är idag trots allt tacksam för att jag följde min magkänsla och satte mig på bussen till honom, att jag fick en stund med honom innan allt hände.

Kvar blev mamma som inte förstod att pappa dött, som inte kunde vara med på begravningen, som jag inte kunde dela min/vår sorg med. 
Men något hände trots allt med mamma, hon såg mig på något annat sätt.  Hon blev så lugn när jag kom , hon och jag blev liksom ett.
Jag har inte haft det så med min mamma, men NU fick jag bekräftelse som jag så länge velat ha.( och aldrig slutat hoppats att jag skulle få) 
Så mycket kärlek som min mamma gav mig det sista året har jag nog aldrig känt .
Så när mamma stilla somnade in den 11 december , 06.30 blev det så otroligt TOMT. Jag visste att tiden var inne, ( hon hade levt 2 år längre än vad läkarna trodde). Men jag ville ju få lite mer tid, mer kärlek och bekräftelse.
Kan Ni förstå ?  Från den stunden jag kom till mamma såg hon mig med hela blicken, hon släppte inte taget, hon kunde inte prata - men hon pratade med LJUD i olika toner och volym. 
Jag lärde mig att förstå vad hon kände och ville. 
När jag började ge henne taktil massage/händerna satt hon bara och tittade på händerna , ibland fick jag inte . Sen blev detta en rutin, så fort jag tog fram handkrämen sa hon : Jo jo jo , sträckte fram sina händer.
Sen en dag när jag var klar, ( brukade alltid avsluta på samma sätt, satte ihop hennes händer och mina över, en  handkram🙏❤️. )
Då tog hon min hand och gjorde lika som jag gjort på henne♥️✨ 
Från den dagen gjorde hon alltid så, jag gav 🤲🏻✨sen gav hon🤲🏻✨❤️
När jag tittar på filmen jag spelat in när hon ger taktilmassage till mig så gråter jag av saknad men också tacksamhet. Tacksamhet för att VI fick dessa stunder.
(null)

Nu är det snart 6 månader sedan mamma dog. Tiden läker alla sår sägs det. Sorgens sår är tunga , sen börjar det läka men ärr har vi kvar livet ut. 
Jag har blivit föräldralös, det är en konstig känsla.
 Fast jag alltid klarat mig själv så känner jag mig väldigt ensam och liten ibland ( märkligt) saknar mina föräldrar, dom ska ju liksom alltid finnas där. 
Allt är inte givet, allt är inte självklart, men trots allt är det mina föräldrar, och jag finns tack vare dom ♥️. De gjorde så som dom trodde var bäst, och jag gav det jag kunde ge för att dom var mina föräldrar.
Tiden har sin gång. Såren läks men minnen finns för evigt♥️
Jag hoppas att dom har det fint nu tillsammans och tills vi möts igen: Må Gud🙏 hålla er i sina händer✨ ♥️🙏♥️✨

Tiden läker alla sår????

Allmänt Kommentera

(null)

På fredag är det 2 år sedan min pappa dog. Vi trodde mamma skulle lämna oss eftersom hon var svårt sjuk av både alzheimers och cancer i bukspottkörteln . 
Så blev det pappa som föll ihop i mina armar. Jag kommer aldrig glömma den här dagen , jag kommer alltid minnas vissa saker som hände då. Jag är idag trots allt tacksam för att jag följde min magkänsla och satte mig på bussen till honom, att jag fick en stund med honom innan allt hände.

Kvar blev mamma som inte förstod att pappa dött, som inte kunde vara med på begravningen, som jag inte kunde dela min/vår sorg med. 
Men något hände trots allt med mamma, hon såg mig på något annat sätt.  Hon blev så lugn när jag kom , hon och jag blev liksom ett.
Jag har inte haft det så med min mamma, men NU fick jag bekräftelse som jag så länge velat ha.( och aldrig slutat hoppats att jag skulle få) 
Så mycket kärlek som min mamma gav mig det sista året har jag nog aldrig känt .
Så när mamma stilla somnade in den 11 december , 06.30 blev det så otroligt TOMT. Jag visste att tiden var inne, ( hon hade levt 2 år längre än vad läkarna trodde). Men jag ville ju få lite mer tid, mer kärlek och bekräftelse.
Kan Ni förstå ?  Från den stunden jag kom till mamma såg hon mig med hela blicken, hon släppte inte taget, hon kunde inte prata - men hon pratade med LJUD i olika toner och volym. 
Jag lärde mig att förstå vad hon kände och ville. 
När jag började ge henne taktil massage/händerna satt hon bara och tittade på händerna , ibland fick jag inte . Sen blev detta en rutin, så fort jag tog fram handkrämen sa hon : Jo jo jo , sträckte fram sina händer.
Sen en dag när jag var klar, ( brukade alltid avsluta på samma sätt, satte ihop hennes händer och mina över, en  handkram🙏❤️. )
Då tog hon min hand och gjorde lika som jag gjort på henne♥️✨ 
Från den dagen gjorde hon alltid så, jag gav 🤲🏻✨sen gav hon🤲🏻✨❤️
När jag tittar på filmen jag spelat in när hon ger taktilmassage till mig så gråter jag av saknad men också tacksamhet. Tacksamhet för att VI fick dessa stunder.
(null)

Nu är det snart 6 månader sedan mamma dog. Tiden läker alla sår sägs det. Sorgens sår är tunga , sen börjar det läka men ärr har vi kvar livet ut. 
Jag har blivit föräldralös, det är en konstig känsla.
 Fast jag alltid klarat mig själv så känner jag mig väldigt ensam och liten ibland ( märkligt) saknar mina föräldrar, dom ska ju liksom alltid finnas där. 
Allt är inte givet, allt är inte självklart, men trots allt är det mina föräldrar, och jag finns tack vare dom ♥️. De gjorde så som dom trodde var bäst, och jag gav det jag kunde ge för att dom var mina föräldrar.
Tiden har sin gång. Såren läks men minnen finns för evigt♥️
Jag hoppas att dom har det fint nu tillsammans och tills vi möts igen: Må Gud🙏 hålla er i sina händer✨ ♥️🙏♥️✨