Tiden läker alla sår????


(null)

På fredag är det 2 år sedan min pappa dog. Vi trodde mamma skulle lämna oss eftersom hon var svårt sjuk av både alzheimers och cancer i bukspottkörteln . 
Så blev det pappa som föll ihop i mina armar. Jag kommer aldrig glömma den här dagen , jag kommer alltid minnas vissa saker som hände då. Jag är idag trots allt tacksam för att jag följde min magkänsla och satte mig på bussen till honom, att jag fick en stund med honom innan allt hände.

Kvar blev mamma som inte förstod att pappa dött, som inte kunde vara med på begravningen, som jag inte kunde dela min/vår sorg med. 
Men något hände trots allt med mamma, hon såg mig på något annat sätt.  Hon blev så lugn när jag kom , hon och jag blev liksom ett.
Jag har inte haft det så med min mamma, men NU fick jag bekräftelse som jag så länge velat ha.( och aldrig slutat hoppats att jag skulle få) 
Så mycket kärlek som min mamma gav mig det sista året har jag nog aldrig känt .
Så när mamma stilla somnade in den 11 december , 06.30 blev det så otroligt TOMT. Jag visste att tiden var inne, ( hon hade levt 2 år längre än vad läkarna trodde). Men jag ville ju få lite mer tid, mer kärlek och bekräftelse.
Kan Ni förstå ?  Från den stunden jag kom till mamma såg hon mig med hela blicken, hon släppte inte taget, hon kunde inte prata - men hon pratade med LJUD i olika toner och volym. 
Jag lärde mig att förstå vad hon kände och ville. 
När jag började ge henne taktil massage/händerna satt hon bara och tittade på händerna , ibland fick jag inte . Sen blev detta en rutin, så fort jag tog fram handkrämen sa hon : Jo jo jo , sträckte fram sina händer.
Sen en dag när jag var klar, ( brukade alltid avsluta på samma sätt, satte ihop hennes händer och mina över, en  handkram🙏❤️. )
Då tog hon min hand och gjorde lika som jag gjort på henne♥️✨ 
Från den dagen gjorde hon alltid så, jag gav 🤲🏻✨sen gav hon🤲🏻✨❤️
När jag tittar på filmen jag spelat in när hon ger taktilmassage till mig så gråter jag av saknad men också tacksamhet. Tacksamhet för att VI fick dessa stunder.
(null)

Nu är det snart 6 månader sedan mamma dog. Tiden läker alla sår sägs det. Sorgens sår är tunga , sen börjar det läka men ärr har vi kvar livet ut. 
Jag har blivit föräldralös, det är en konstig känsla.
 Fast jag alltid klarat mig själv så känner jag mig väldigt ensam och liten ibland ( märkligt) saknar mina föräldrar, dom ska ju liksom alltid finnas där. 
Allt är inte givet, allt är inte självklart, men trots allt är det mina föräldrar, och jag finns tack vare dom ♥️. De gjorde så som dom trodde var bäst, och jag gav det jag kunde ge för att dom var mina föräldrar.
Tiden har sin gång. Såren läks men minnen finns för evigt♥️
Jag hoppas att dom har det fint nu tillsammans och tills vi möts igen: Må Gud🙏 hålla er i sina händer✨ ♥️🙏♥️✨

Kommentera här: