Min första jul i Sverige ♥

.
 
 
Hittar bilder från min första jul i Sverige. Jag ser så bekymrad ut, undrar varför? Tycker pappa ser lite nedstämd ut också. Men min morbror Markku och storebror Kari är upptagna med årets julklapp, hockey spel. Tror jag fick den lilla dockvagnen som står bredvid och minns att den var ljus rosa.♥
 
 
Men oj så mycket snö det var den julen, det var länge sedan man hade så mycket snö på julafton.  Min morbror Markku drar mig på lilla pulkan . ♥
 
Snart får jag träffa några av mina släktingar igen , bara 1 vecka kvar . Då flyger vi till Finland min bror och jag. Jag behöver det här såååå mycket, i mitt sorgarbete. Tomheten är så stor efter att mamma lämnade oss i december. 
 
Jag ser fram emot att träffa kusiner och övrig släkt. Här på bilden nedan är min kusin Sari , min morbror Markkus dotter. Ja, idag är hon 47 år, sist vi sågs döptes hennes son , han har fyllt 21. 
 
 
 
Men ohhhh vad nervös jag är för flygresan, så mycket tänk om jag blir dålig under resan. Tänk om jag får ett Menieres anfall under resan . Sen är jag ju också LIVRÄDD för att Flyga!!  Men åka båt kan jag absolut inte göra, det är för lång tid på vatten , då blir det jättetufft med balansen.
Ja, finns inte mycket att välja på, vill jag träffa alla  JA då måste jag fixa detta.
SÅ jag biter ihop och fixar det, sen får det gå som det går. 
 
 Bara att packa väskan och ge sig iväg, ha ha.
Håll tummarna vänner att det går bra.
Kram Jaja♥

Så tryggt i min hand ....

 
 Där ligger det fallna lövet så tryggt och fint i min hand. Bilden gjorde jag idag, på morgonen efter en vidrig natt igen utan sömn. Ok, visst sover man lite här och där under natten, men det är korta små ögonblick. Varje gång jag vaknar börjar hjärnan fundera på hur många saker som helst. 
Frågar du mig om VAD är dina tankar? Ja, det kan jag knappt svara på , för när jag går upp är mitt huvud som en soppa, min kropp som en säck och mitt ansikte grått. 
Jag märker mer och mer hur jag glömmer , sätter saker på HELT fel plats, orkar inte hålla fokus på tex Nyheterna eller en film som har för många trådar hit och dit, en bok som inte är lättsam utan för mycket namn och återblickar, nä det funkar inte. 
Jag är helt enkelt som en geggig soppa i huvudet. Känner mig så utanför allting. 
Idag har jag verkligen tänkt på det här och på hur jag ska lösa detta. 
Allt känns liksom för mycket, vill inte ha massa ansvar eller saker som är måsten, vill göra i min takt, men så funkar inte dagens samhälle , alla har brått och vill så mycket, så snabbt som möjligt.
När jag ställer den frågan till mig själv.
VAD VILL DU?
Då stannar allt ,,,, och jag blir tom,,,, JAG VET INTE
Varför vet jag inte?  Kanske för att jag har tappat kartan, kompassen, vägen........ 
Jag är vilsen och så jävla trött.
 
 

Då och Nu, ett år har gått....

 
Ibland tittar jag tillbaka i min blogg,  vad hände för ett år sedan?
När jag gjorde det nyss hamnade jag i texten ned.
Bilden av mamma som kramar gosedjuret (hunden) , stunden ALLT 
är som igår. Jag vill ta hennes hand och vara nära henne.
 
Oktober 2017   Det behöver inte vara äkta (hund)
 
 
 
Idag när jag kom till mamma, så sov hon. Hon gör det ofta numera. Hon är så liten liten i sängen.
Jag blir rädd när jag ser henne, ANDAS hon , bröstkorgen rör sig knappt under täcket. Jag tar hennes hand i min, den är kall men hon svarar direkt med att sluta sin hand i min. Sakta öppnar hon ögonen och strålar med hela ansiktet.  Et et et ...säger hon. HEJ mamma säger jag. Vad glad jag blir att se dig mamma. Hon svarar,,, et et et. Ja, så pratar min mamma, jag har lärt mig hennes ord, hennes ljud. Jag vet när hon är glad och när hon är orolig, arg , ledsen. 
Jag visar mamma hunden som är en gåva från en vän till oss. Den är stor och mjuk och så söt. Hon strålar med hela ansiktet, sträcker upp armarna och omfamnar den. Små ljud ,,mmm mmmm mmm säger hon. LER stort mot mig och sträcker sina händer mot mig, jag sätter mig på huk nedanför sängen och hon omfamnar mitt ansikte med händerna och stryker mina kinder. 
Oh, mamma, det finns inte ord. ♥ Vi behöver inte ord♥ Vi bara är och känner♥
1 timma är vi tillsammans, sen är du trött och jag trött. 
När jag ska gå, Du ser det innan jag tagit på mig jackan. Du rynkar din panna, dina ögon blir stora och tårfyllda. Det gör så ont varje gång jag ska gå, så ont att se hur LEDSEN du blir.
Igår blev Du så förkrossad, din gråt var så smärtsam att höra.
När jag kommer hem, tittar jag på bilderna jag tagit, filmen jag spelade in på dig när du strålar av glädje över hunden. Nu släpper jag taget, nu orkar inte jag vara stark längre. 
Tryggt vilar jag i min makes famn och får släppa taget och bli buren av honom en stund.
♥♥♥
Jaja
 
 
Minnen är både för och nackdelar, det kan läka men också krossa.
Jag blir både glad och ledsen, jag saknar och inser att det snart är
1 år sedan mamma gick bort men när jag läser i min blogg om just
denna dagen så känns det som igår, jag kan känna in allt .
Så är det bra att gå tillbaka, är det bra att se på bilder och läsa?
Ja, jag tror det, för det är då jag jobbar som aktivast med min läkning
av sorgen och saknaden. Det är då jag låter mina känslor komma fram.
Oftast när jag är ensam.
När jag pratar om min sorg och om min mamma,
pappa med andra visar jag inte så mycket tårar, men när jag blir själv
då får dom falla.
Inget är rätt eller fel i hur man sörjer säger jag till människor som 
vill prata om sorg.
Men till mig själv kan jag vara hård, säger till
mig själv att nu måste du skärpa dig, dax att rycka upp sig.
SÅ tokigt. Men det är nog så att den som är hårdast mot en själv är just 
JAG SJÄLV.
 
Det finns ingen tidsgräns för sorg , men det är nog såhär att det tar ca 1 år 
att förstå helt och fullt att personen inte kommer tillbaka. Så kommer 
uppvaknandet på riktigt vilket också gör att man börjar sitt sorgarbete
på nytt. Så har det varit för mig, jag börjar vakna upp ur någon slags 
dimma och nu inser jag att detta är ett faktum, jag har ingen mamma eller
pappa längre. Och det känns så ensamt och tomt och ledsamt.
 
Jag är glad att jag kan prata om just denna känsla och att jag 
vågar möta mina känslor och sakta men säkert känna mig gladare och
lättare till mods. En dag i taget , tacksam för min familj och vänner 
som finns där för mig, sååååå tacksam♥
 
Så vänner, en dag i taget 
kram kram kram kram ♥