Ett liv, ett slut,

 
 
Min mamma och pappa träffades tidigt och fick barn tidigt.
 
Deras hemstad var Borgå, Finland.
När dom förstod att det väntades barn så blev det till att planera bröllop.
Men pappa var inte 18 år så det blev att skriva till "president Kekkonen" om tillåtelse för att få gifta sig ♥ 
Så blev det och slutet på året föddes min bror, 1958. 
Jag föddes 1963 .
Vi fick ett Liv tillsammans i Sverige.
Men nu...
Min pappa finns inte mer.
Min pappa är död.
Hur många gånger har jag sagt detta i mitt huvud nu.
Hur många gånger har jag sett filmen som utspelar sig framför mina ögon.
Hur många gånger har jag fått svårt att andas.
Jag är med i filmen, jag är den som försöker rädda min pappa.
Tillbaka till livet.
Det gick inte.
Och filmen är inte en film, filmen är sanning.
Jag hann dit, jag beställde ambulans , men den hann inte komma .
Jag fick börja hjärt o lungräddning,
jag börjar mer och mer förstå
FILMEN jag ser framför mina ögon.
Jag och pappa är huvudrollerna.
Men jag blev ensam kvar.
Han lämnade oss/mig.
Filmen var SANN.
 
Dagarna går , begravningen har varit, beslut tas om saker, tömning av lägenhet om allt som måste göras, nu när pappa har lämnat oss.
Mamma är på sitt boende och förstår inte  att pappa är borta.
Jag stänger av,
 natten kommer, jag sover nån timma sen klarvaken och filmen börjar spela upp sig.
Jag kämpar, jag kämpar,,,,, men pappa försvinner.
:((((
 
Önskar så att det var en skräckfilm som jag bara kunde stänga av, men det  går inte, allt   är/var  på riktigt!!
 
 
 
♥ jaja ♥