Snart 5 månader sedan........
Vänner, jag har så mycket i mig som behöver bearbetas,
jag har så mycket tankar som jag inte änns kan få ut i ord.
Känslor som jag vill gömma,
känslor som jag vill SKRIKA ut, men det hörs inte,
känslor känslor känslor.
Sorg är så OLIKA för oss.
Sorg är så mycket LIV.
För det är ju det som sker, man börjar bearbeta LIVET
som varit och livet som Nu kommer att bli... utan personen.
Jag har fått hjälp, vården har verkligen stöttat mig.
Det är tack vare kuratorn på Akuten som jag har börjat gå vidare i sorgen.
Jag satt fast i DAGEN då pappa dog framför mig,
under tiden då jag försökte , försökte hålla honom vid liv.
Men det gick inte, ingen hade klarat det,
ambulansmännen kämpade också, men det gick inte.
Jag har efter hand fått veta att det är inte många som överlever ett hjärtstopp- MEN man ska såklart alltid börja HLR- För man vet ju inte vilken typ av hjärtproblem det är.
Nu tänker jag mycket på att JAG var hos pappa ♥
han behövde inte dö ensam.
Men jag har mycket oro och ångest i mig att det ska hända traumatiska saker där jag är.
Tycker inte om att vara i stora folksamlingar, rädd att någon ska ramla ihop.
Blir rädd om någon börjar hosta, tänker direkt att Nu har dom satt i halsen.
Jag är liksom i beredskapsläge för AKUT situation , fast JAG VILL FLY!!!
Vad blir kontentan av detta???
Jag går med alla känselsprön UTÅT
Jag spänner mig (min kropp)
Jag sover oroligt
Jag öppnar ett skov , lider ju av Menieres sjukdom
Min Fibbro , blommar upp ännu mer.
JA,,, jag känner mig som en tickande bomb.
Men någonstans , så bara försöker jag ANDAS och vara i stormen.
En dag i taget
En förmiddag i taget
En morgon i taget
En timma i taget
En stund i taget
SÅ lever jag nu, här och precis nu
Och en sak är säkert, hade jag inte haft den bästa familjen i världen , då hade jag inte orkat.
♥♥♥
skriven
Fina underbara Jaana! Förstår att det måste ha varit ett jättetrauma för dig. Speciellt som det var din pappa du försökte rädda. Du gjorde allt du kunde och du var där när han gick bort. Fruktansvärd upplevelse men du gjorde allt du kunde. Du försökte hjälpa honom. Du fanns där. Kramar i massor!!!!