När jag ser mig själv....
.... minns precis hur det var när bilden togs. Jag är 6 år och vi ska fotograferas på lekskolan som det hette då.
Jag minns att jag fick ta den FINA virkade tröjan som mamma gjort åt mig.
Hon virkade, stickade och sydde kläder till mig.
Jag minns att jag själv tyckte om att sy och rita, måla på lekis.
Blev alltid glad när fröken sa att vi skulle sätta oss och sy på vår duk.
(som jag gjorde en kudde av när den var klar)
Men tillbaka till själva bilden:
Tänk att jag minns när fotografen satte sig bredvid mig och min kompis och
frågade om han fick ta ett kort när vi satt och sydde.
Min kompis var så blyg, men JAG tittade på honom och log och sa:
-Du kan ta på mig.
Jag hade ju min fina virkade tröjan och ett halsband som hade röda stora träpärlor , ( på bilden ser man pärlorna i nacken, halsbandet har åkt in under tröjan)
...som jag har fått tillbaka från mitt föräldrarhem, inramad, den satt på väggen över mammas och pappas säng.
När jag ser mig själv ,är jag nästan DÄR i bilden.
Kommer ihåg doften som lokalen hade, duken som låg framför mig kan jag känna och doften från den, hur jag längtade att få berätta för honom , han som tog bilden , vem som skulle få min duk som skulle bli en kudde.
Jag ville alltid berätta om mig och mina tankar om saker som skulle hända eller som hänt.
Jag ville redan då dela med mig av mig.
Mina drömmar och mina tankar delade jag med Alla.
Fanns ingen blyghet , fanns inget som hindra mig att ringa på hos en granne och ställa mig och sjunga en sång bara sådär rätt upp och ner, oftast var det hos äldre ,
som jag tyckte såg ensamma ut. Ja, tänk om jag hade lite kvar av det.
Fast jag vet, det fanns saker då som jag inte vill ha idag.
Men kanske var det därför jag var så snabb på att berätta om mina drömmar och bjöd på mina sånger, då fanns det inte plats för att se det som jag var rädd för eller som jag inte förstod.
Fick en present idag av min vän, en liten liten osthyvel, med orden:
"När man inte orkar så räcker det att ta lite i taget"
+Tre små små burkar med marmelad.
Finns inte ord till vilken tacksamhet jag kände,
för att jag har en så fin ♥vän/vänner och
för att jag vågar visa och berätta hur jag mår.
♥♥♥
♥Jaja♥