Jajas Blogg

2018 går mot sitt slut.
 
 
 
 
Jag måste nog säga att året varit rätt tufft.
Jag har kämpat med smärta och sorg
Jag har saknat och gråtit
Jag har längtat och drömt om ljusare dagar
Jag har visst skrattat och varit lycklig
Jag har haft ljusa dagar
 
 
Jag har skrivit brev och jag har fått brev
Jag har umgåtts med vänner och släkt
Jag har läst mycket böcker och jag har lyssnat på mycket musik
Jag har visst haft ett bra år 2018
För såhär är ju livet , vi har mörka dagar och vi har ljusa dagar.
Mina mörkaste har jag gömt mig
 
Nu önskar jag mig MER ljusa dagar
Mindre känsla av ensamhet
Mycket kärlek och värme
 
Jag ger inga löften, 
Jag ger mig själv löftet att SE mig själ och ge mig själv lite mer klappar på axeln♥
Att säga minst en gång om dagen, JAG DUGER♥
 
Så slutar jag min blogg detta år
Lämnar några bilder som fyllt mitt hjärta med glädje och kärlek under året.
KRAM och KÄRLEK till Alla♥
 
 
 
 
♥♥♥
 
GOTT NYTT ÅR 
 
 
 
 
 
101 år sedan....
 
 
 

I tusentals finländska hem tänder man i dag två ljus i fönstret för att fira Finlands självständighet. 
Förra året firade vi 100år tillsammans med mamma som dagen innan varit så dålig att vi blev kallade till boendet för dom trodde att det inte alls var lång tid kvar. Men mamma hon öppnade ögonen på kvällen och ville komma upp. Nästa dag fikade vi och firade Finlands självständihetsdag 100 år. Såklart mamma ville vara med och göra det. 

 
Jag minns den här dagen veckan som den var igår, just nu starkare än någonsin kanske. Det smärtar i hela mig och jag vet inte hur mycket tårar som fallit idag. Men även en värme och glädje, att minnas denna tuffa vecka.
För då om någonsin var mamma så närvarande trots sin alzheimers och sin cancer, hon ville ha fysisk kontakt hela tiden, höll våra händer, klappade våra kinder och ville kramas mycket. 
När jag sedan kom till mamma sista kvällen innan hon somnade in, då visste jag direkt att NU lämnar hon oss snart. Varför? Jo, för jag kände att mamma redan hade lämnat oss, hon var inte där, trots att hon faktiskt satt i sin rullstol och tittade på mig med trötta ögon, men ändå tittade hon inte på mig, för hon var inte där. Hon sa inget, hon bara satt där.
När jag kramade henne fanns inget gensvar, när jag pratade med henne kom inga ljud (mamma svarade alltid med små  hmmmm:ande ljud), hon var redan påväg.
 
 
Den här bilden talar just dom orden: Mamma påväg. 
Det fanns en tid när hon alltid tog sin väska och lämnade rummet när jag kom, det fanns en tid då hon inte alls var intresserad av mig, då hon istället blev arg och skrek åt mig eller åt något i rummet som inte änns fanns där.
Men det sista året (2017) då möttes vi igen, hon såg mig, hon tyckte om mig, jag kunde till och med känna att hon gav kärlek och tröst till mig fast hon inte kunde prata, fast jag inte visste  om hon änns förstod att jag var hennes dotter. Men jag kände att hon var närvarande de stunder jag var där. 
 
Så den sista kvällen var så stark,
när jag öppnade hennes dörr,
när jag kände att mamma inte var kvar,
fast hon satt där.
När jag höll hennes hand kändes det inte längre som hennes.
Nästa dag:
 
Morgonen den 11/12 kl 06.30 somnade hon in. 
 
 
Sådan frid för henne♥
Sådan smärta för mig,
men ändå en lättnad
Nu är all smärta borta för henne, nu är all förvirring slut
Äntligen får pappa och mamma mötas 
 
Det är min tröst♥
 
♥Jaja 
 
 
 
 
 
 
 
Snälla ge mig kraft....atjooooooooooooo
 
Jag har en bacill i kroppen, huvudet är tungt, kroppen är tung, halsen gör ont, hela jag är FRUSEN.
Men jag ska inte gnälla, finns dom som hostat i veckor, snörvlat och varit riktigt risiga. MEN ,,,ohhh jag vill inte. Mina leder börjar alltid värka när förkylning är i kroppen , sen ska det ju sägas att jag har inte varit förkyld på mycket länge, så håll ut säger jag till mig själv. Gnäll inte, va inte så mesig, ta och snyt dig och ta en panodil. Ja, så har jag gjort idag,  har till och med tvingat mig ut på en promenad i solen, pärlat med Alvin och tittat på film med mannen. Jag får kraften av att vara TILLSAMMANS , då glömmer jag smärta och frusen kropp. 
Blir hemma några dagar och kurerar mig, så jag kan vara med på vårt 15 års jubileum på cafet på onsdag. Tänk att vi haft cafet i 15 år, jag var med när vi startade det. KAN bara inte vara sjuk på onsdag. Så nu blir det panodil och te och soffan och vila.
 
Håll tummarna att denna lilla gnällspik Jag får KRAFT genom Er som läser detta inlägg..hihihihi.
Skriv nått vet ja....så kanske jag får ännu mer kraft.
KRAM atjoooooooooooooooooooo håll er på avstånd
 
Jaja♥