Klimakteriet en resa som inte är lätt.....

 
Att våga prata om detta gör nog saker lite lättare.
För ibland undrar man om man håller på att bli galen.
Tacksam för att min kära make lyssnar och förstår.
Nu har jag precis kommit hem från läkarbesök på vårt fina sjukhus och där har jag blivit så mycket lyssnad på och så mycket förklaringar fått. En specialist läkare och en läkare som snart är klar. 2 stycken har lyssnat, frågat och undersökt. NU ska jag inte behöva må såhär dåligt, nu har jag fått hjälp.
OH,,, så tacksam.
Tror på ett nytt liv... med lite hjälp av mediciner, östrogen.
Så nu får Ni se min teckning som jag ritade när jag kom hem....
 
 
 
Idag är jag GLAD ♥
 
Jaja♥
 
 

I en värld full av vitsippor

 
Det är NU vi ska skratta och le,
det är nu vi ska jubla för våren är här.
Det är nu vi redan glömmer att se,
och börjar längta efter sommaren.
Vi skyndar våra sinnen, 
vi glömmer att stanna och vara i stunden.
Jag försöker verkligen, jag stannar och jag fotograferar,
 jag återser allt i bilden när jag kommer hem.
Men allt det vackra gör också ont,
det är liksom skört att se på.
Varför?
Jo för tiden går så fort, livet rinner ur mina händer.
Jag vet inte när det tar slut, det vet vi inte.
Men jag känner , att tiden är korta NU , tankarna djupare,
än när man var barn och yngre.
Vi undviker att prata om det, vi är rädda för att blotta vår rädsla för tiden som går så fort.
För nån gång är nog alla rädda för det, att tiden rinner iväg för fort?!
Är du?
Jag vet inte om jag lyckats förmedla det jag sitter och känner just nu,
men vad gör det. Jag skriver för att jag behöver skriva, och Du läser om Du vill.
 
Haft lite sömn inatt, haft mycket smärta, haft en dag med mycket tankar.
Jag kämpar verkligen med att försöka vara positiv, här och nu, en dag i taget.
Men idag...... är det lite svårt.
 
kram och kärlek mina läsare och vänner.
 
Jaja
 
 
 
 
 
 

Vågar man hoppas???

Nä, men det är som det är.
Får man inte matförgiftning 
Vilket jag förstås får.
En hel vecka med magsmärtor, feber , kräkningar/diareer och total utmattad.
Ja, men då avslutar man den veckan med att få KRAFTIGA nervsmärtor i ansiktet.
Vänster sida, under käkbenet , under örat.
 
 Efter tre dagar med stötliknande smärta till och från ökade smärtan på söndagen.
Att komma fram till 1177 var helt omöjligt. Fullt i vår kö, försök lite senare.
Akuten kändes inte som jag skulle orka med, bli sittande där i flera timmar , nä.
Jag uthärdar och bara står ut.
Måndag , vårdcentralen , 1 timmas undersökning och samtal.
Nu ska jag prova en medicin som heter Tegretol 100mg. 1 tabl morgon och kväll.
Nu är jag inne på dag 4 och jag har varit smärtfri idag =))
Kan man våga hoppas , kan det vara så att den här dosen räcker för mig, att jag inte behöver öka medicinen nästa vecka. Jag är lite anti att ta mediciner. Äter för Menieres och det tycker jag borde räcka.
Men såklart vill jag inte ha denna vidriga nervsmärta, så jag provar och hoppas att det hjälper.
Tycker även att övriga kroppen mår bättre, kan de vara så att medicinen ger effekt på mina muskler och ledsmärtor?
MEN vågar man hoppas???
 
Det där med att hoppas är något jag nästan lämnat åt sidan, jag liksom räknar med att det ska mycket till att JAG har den turen.
Vänner, vill inte alls låta bitter, nej nej,,,, men ledsen. JA
Fast jag är en envis "finne" så jag kämpar på och försöker våga HOPPAS att det här blir bra till slut.
 
 
Hej svejs från Björken
 
Jaja♥
 
Visa fler inlägg