Mina tankar, mitt liv

Tankar kring bild

När en känsla blir en bild , då börjar redan en läkning eller bearbetning .

Jag tror verkligen det är ett bra sätt att jobba med känslor. 

Kanske det är lättare att börja med att skriva ord som kommer upp i huvudet.  

Skriv ner dom. 

Sen ser du på orden och bilden kanske kommer upp i ditt inre.

Jag känner en känsla, 

när jag inte kan få ner den i ord. 

Då kommer bilden fram istället.

Det är du själv som känner vilket som är bäst.

Ibland känner jag att jag vill rita något, något som rör sig i mig. Men det blir helt STOPP…. Det går inte. 

Då använder jag mig just av orden som far i huvudet. 

Skriver ner allt som kommer upp. 

Ibland blir det en teckning till slut, ibland räcker det med orden, dom är liksom kastade ner på pappret, jag river sönder pappret och slänger det. 

Nu känner jag mig så mycket lättare, jag har gjort mig fri från värsta "ord/känsla svärmen " i mitt huvud. 

Jag hade svårt i skolan med svenskan, engelskan, matte och ja alla andra ämnen med. (Fast religon fick jag en 3:a , jippi)

Mina bästa ämnen var - Musik, teckning, slöjd - träslöjd var bäst , hemkunskap (där hade jag inga problem - allt vi lärde oss kunde jag redan- de gjorde jag redan hemma), gymnastik gillade jag också - Jag älskade när vi hade dans med boll- de va min grej. 

Men jag gillade inte friidrott !

Vad vill jag säga med detta?

Jo att jag gillar estetiska ämnen och lär mig bäst om nån visar istället för att jag ska läsa mig till det.

Så skriva har aldrig varit min grej, svårt med hur ord stavas o s v.

Min lärare i högstadiet blev så trött på mig och mina frågor .

När jag inte kunde eller förstod vad hon pratade om , typ adjektiv , substantiv o s v. För att inte störa henne fick jag sätta mig längst bak i klassrummet och lägga ord spel o s v.

Så tack för det fröken.!!

Såklart fixade inte jag grammatiken i engelska, såklart gick även det ämnet åt skogen.

Men jag fattade orden, språket, men kan såklart inte skriva så bra.

Svenskan skriver jag väl ok idag,vi har ju program som oftast rättar om något blir fel.

Tacksam och åter tacksam för det.

Men i gymnasiet fick jag en svenska lärare som såg förbi mina stavfel och uppmuntrade mig att skriva ….

Jag gillade verkligen när vi fick en rubrik och sen skulle vi göra en berättelse som hade med rubriken att göra.

Så han SÅG mig och hjälpte mig att våga och utrycka mig i ord fast jag inte stavade rätt.

Tack snälla magistern för det!!

Vi har alla olika händelser i våra ryggsäckar,  vissa gör oss försiktiga .  Min ryggsäck har alltid varit full av osäkerhet att jag inte kan, jag är inte bra nog. Jag måste göra bättre.

Tänk om jag hade lite av min krigar Jaana i mig som jag hade som barn.  Jag vågade säga vad jag tyckte, jag sa det i bild och i sång och i sagor,,,,, så som barn gör. Jag sa emot och pratade för rättvisa, o s v.

Jag önskar så att mina sånger och sagor som min morbror spelade in , funnits kvar. 

Minnen finns ju kvar, men jag kommer inte ihåg innehållet.

Jag vet bara en sak.  Om jag inte gått igenom allt det som jag gjort….. då skulle jag inte vara den jag är IDAG.

Och jag tror att jag trots allt är rätt OK.

Tack för att du lyssnade på mig en stund….

🥰

" När man faller,  har man varit Stark"

 Ta dig upp igen, i din takt, du kan 

För du är stark.

Jaana