Mina tankar, mitt liv

 

VI behöde inte FLY.

Vi fick lägenhet och min pappa fick ett jobb.

Det var just därför vi kom till sverige.

Min pappa blev utan jobb .

Vi skulle bara bo i Sverige i några år, sen skulle vi tillbaka.

Finland besökte vi varje sommar.

Vi färdades med tåg , taxi och stor båt.

Jag vet att det var riktigt jobbigt för mina föräldrar att bo här.

Jag vet att min mamma längtade tillbaka.

Det var alltid väldigt stressande och mycket tårar när sommaren var slut och vi skulle tillbaka till Sverige.

Jag har nog ganska många känslor kvar i mig av allt detta.

Något jag minns starkt är att jag alltid grät i bilen till båten, (1 timmas resa till Helsingfors), 

jag grät när vi gick på båten. 

Jag mådde ofta illa och kräktes till och från hela resan.

När vi kom hem ville jag inte packa upp min lilla röda resväska.

Ville spara DOFTEN som fick mig att MINNAS SOMMAREN HOS MORMOR O MORFAR.

Jag är fortfarande en doft person, starka minnen kan dyka upp när jag känner dofter.

Ibland blir jag glad, ibland kan jag börja gråta utan att igentligen vet riktigt varför.

Sen mitt i allt....minns jag, ser bilder , händelser framför mig.

 

 

Min mamma föddes 1939,

finska vinterkriget och andra världskriget (1939-1945)

. Mamma var 6 år när kriget tog slut.

Hon minns mycket från kriget, trots att hon bara var 6 år.

Såklart har detta påverkat hennes liv. 

Jag hade en morfar som var ute i kriget under mammas första 6 år,

han kom dock hem liten innan kriget var slut.

Han fick granatsplitter i ryggen och led av tuberkulos.

Men han överlevde, tack o lov överlevde min fina morfar.

Men familjen har aldrig blivit riktigt hel efter krig och fattidom och minnen.

 

Ja vet inte riktigt vart jag vill komma med allt detta jag skriver. 

Jag känner bara att det "min familj varit med om är som en gräddtårta" mot vad som händer i världen just nu.

VI har inte varit i närheten av allt hemskt som sker och allt människor får uppleva i sin flykt idag.

Det vår familj/släkt varit med om har satt djupa spår i oss. Sår som inte riktigt läker.

Minnen som gör fruktansvärt ont.

Men vi kan få hjälp och får hjälp.

 

Blir så förtvivland när jag nu tänker på alla som är på flykt.

Som dör under flykten, som inte har någonstans att ta vägen.

Sänder iväg lite pengar, lite måste det ju hjälpa. 

Vet inte , vad man mer kan göra.?

 

Vart är VI på väg igentligen, vad är det som händer ???