När man börjar hoppas på något...

... då känns det så bra.♥
Tänker att NU kanske det vänder.
 
 
Jag kände mig så pågång i måndags, jag kände mig som bilden. 
När min man kom hem såg han också att jag kände mig stark.
Fast jag trodde att en förkylning landat i min kropp, så var jag liksom OK med det.
Så kommer tisdagen:
 
Jag vaknar,  känner att  idag har nog Mr Menieres sjukdom tagit plats i mitt huvud igen. 
Att leva med en sjukdom som plötsligt slåt till , eller kommer lite smygande och ger mig vetskap
om att NU kan det vara anfall på gång. Det är stressande ska ni veta.
Då är också problemet ganska stort för STRESS och ORO gärna utlöser anfall. :( 
Bestämmer mig för att sätta skyddslapparna på och tar  mig till jobbet,
personalmöte står på agendan. Börjar dagen med morgonbön.
Blir sorgsen i kyrkan ochstressad för jag håller tillbaka massor med känslor som ramlar över mig.
Kommer till frukostfikat med personalen innan mötet, massor med ljud och det blir svårt att hålla fokus.
Så smäller det till första gången : ljud förvrängs till något som örat själv hittar på, ett högt KRAS.
 
 
Och sen kom förta snurret, tar tag i stolen,  FOKUS,LUGN.
Sen börjar mötet, känner bara mer oro och kan inte fokusera vad folk säger,
hör inte vad folk säger.
Sen kommer nästa snurr och då börjar jag må illa.
TACK gode gud för att min man jobbar hemifrån ibland. 
Bara att sms och säga: dax att hämta frun, här är det full karusell.
Ibland kan man SOVA bort anfall. Jag lyckas somna och sover 4 timmar. 
Vaknar och världens känns lite lugnare men känslan är nu som en Finlandsbåt med efterdyningar.
Mat,,,inte att tänka på. Blev lite dryck och senare på kvällen tomatsoppa och en rostad macka.
 
Får lite söta bilder på arbetskamrater, som har avtackning av en kollega som går i pension,
det värmer mitt ♥ för kvällen. Fint att veta att dom tänker lite på mig.
 
Bildgjord av Anna-Karin Häggström
en vän som jag  känner genom nätet, Instagram, FB.
Älskar hennes teckningar och tankar kring dom♥
 
 
 
 
 
Så mycket sanning i just detta att allt har så stor betydelse för vad man bär med sig i sin ryggsäck.
Hur man tar olika händelser, ibland faller man totalt, ibland skakar man av sig och går vidare.
Allt hänger på stunden som är just då.
Nu faller jag,
men jag känner att jag trots allt börjar klättra upp på stegen ganska omgående,
ivarje fall några pinnar upp.
Men så är väl livet, lite upp och ner och fram och tillbaka♥ 
Men ibland skulle jag bara vilja skrika PAUS 
Låt mig få lite vila
 
 
När jag var barn då tänkte jag så här:
När jag blir stor ska jag kanske bli nunna, för nunnor vill hjälpa och det vill jag
När jag blir stor ska jag se alla 
 
När jag blir stor ska jag leka med barnen och lyssna på dom
När jag blir stor ska jag alltid tala om hur mycket jag tycker om någon
När jag blir stor ska jag vara lika fin som en prinsessa ;) ♥
 
Jag tycker att jag uppfylt några av mina tankar ♥
Blev ingen nunna ,
men jag har lekt med barn och leker 
jag ser människan,
jag öser över kärlek till min man och min son och säger dagligen hur mycket jag älskar dom. 
Jag försöker vara en hjälpande människa och lyssnar på dom som vill prata.
 
♥♥♥
 
Ja, livet är LIVET
Bara att försöka fixa det liksom.
En dag i taget, varje dag har såklart något gott i sig.
IDAG FICK JAG EN LEVERANS AV EN GRANNE....EN SEMLA♥♥ 
Mums♥
 
Här och NU säger jag
Kärlek till Dig
Tack för att just DU är min vän/läsare
Jaja
 #skriv gärna något som du tänker på när du läst mitt inlägg, nått från ditt liv kanske#
 
 
 
 
 
 
 
1 Pia:

skriven

Åh, Jaana! Så hemskt det låter med dina anfall! Men samtidigt är du full av humor: 'dags att hämta frun... karusell...' skrattar lite, trots det allvarliga! ♥️ Och dina teckningar är så fina! Enkla streckgubbar, men med sådan exakthet och värme, underbara färger! Pigga på dig nu, så vi kan ses och lyssna till varandras livshistorier! ♥️ Kram på dig!

Svar: ♥️
Jajas Blogg

Kommentera här: