Mina tankar, mitt liv

Kanske inte så konstigt att till slut, när en liten liten sak blev den största i världen och jag kände att NU faller murarna runt mig, nu kan jag inte hålla tillbaka mer.

Så blev det igår.

I 6 månader har jag försökt att se till att det inte ska rasa i mig. Jag har kämpat och lyckats rätt bra trots allt som hänt under vägen. Alla olika enheter som jag varit på och utrett allt från binjurar till hjärta och gynekologiskt . Prover som tagits, prover som blandats ihop med andra/ som gjort att jag fått ta om o s v.

Samtal som fått mig att känna mig så liten och hjälplös, jag har hänvisats hit och dit, ingen har riktigt velat ta ansvar för mina frågor, min oro.

Så äntligen kom datum för inskrivnings samtal inför operation av livmoder+allt det som finns runt omkring 

Började räkna ner. Så var det bara några dagar kvar, då kom samtal från Norrköping, vi måste skjuta fram inskrivnings samtalet. 

1 vecka till att vänta. Jag bet ihop och började räkna ner på nytt ..,,,,

I måndags var jag äntligen på plats.

Kort samlat med en läkare som inte hade läst på om mig. Men ok, han var bra/lugn att prata med. Fast ändå fåordig. Jag kände mig lite ensam , fast han satt där.

Fick en lapp om förberedelse inför operation, och så sa han att det blir om 4-6 veckor.

Jag blev helt stum, bara stirrade rakt ut, förstelnad på något sett.

DET såg han,  jag ser att han stryker 6:an och fyller i 4:an. Vi hoppas att den här tidsplanen håller säger han, känns det ok?

Jag nickar och går ut. 

Ett märkligt avslut, ett märkligt möte, jag känner mig så genomskinlig . 

Så kom vi hem,,,, så kom smärtan, så kom raset.

Allt föll omkring mig, mina murar orkade inte längre .

Nu har jag börjat försöka pussla ihop muren, lappa och skydda mig..,, ytterligare några veckor.

Samtidigt som jag är livrädd för när dagen kommer, 

när jag ska sövas och hur det ska bli när jag vaknar (om jag vaknar finns en rädsla också) 

Jag är ju så jävla rädd.

INGEN läkare har frågat mig hur jag känner, ingen. 

Ja, inte är det så konstigt att jag känner mig golvad. 

Jag har pratat mycket om TRÖST i min blogg den senaste tiden. Jag vill verkligen ha tröst NU, och det får jag av er mina vänner,

Så jag avslutar med just denna bild jag ritade idag . För det är så jag känner för er. En sådan TACKSAMHET att Ni finns där för mig.

Att ni tänker på mig. 

Massor med kärlek till er från mig

Jaja